Vad är det som får mig att avsluta min fast anställning på Svenska Teatern efter dryga tio år, framför allt mitt i den rådande pandemin?

Text: Cecilia Paul

Det kan ju tyckas vanvettigt och dumdristigt med tanke på hur hårt vår bransch har drabbats av pandemin och kommer att drabbas ännu framöver. Högst antagligt kommer det att finnas färre nya jobb för frilansare eftersom alla produktioner som väntat under pandemin först skall spelas och sättas upp.

Det här är inte ett rationellt beslut.

Svenska Teatern har varit en otroligt bra arbetsplats framför allt de senaste åren, med massor av minnesvärda produktioner, av vilka Peggy Pickit ser guds ansikte, sticker ut och är svår att toppa. Underbara kollegor och inte minst alla lyxiga extra förmåner som årligen delas ut i form av stipendier.

Jag har inte alltid jobbat sex dagar i veckan - dag och kväll, utan stundvis har jag haft rep ledigt och haft möjlighet att ta det lugnare.

Fast detta har kommit och gått i perioder. Ofta har jag dock inte sett annat liv utanför teatern och hemmet, än den kilometer långa cykelvägen fram och tillbaka till jobbet. Framför allt de fyra årena som jag satt i Svenska Teaterns styrelse, hade 4 produktioner i året och hade små barn hemma, var oerhört tuffa och slutade i utbrändhet. Jag har längtat efter att kunna tacka ja till inbjudningar och fester. Längtat och saknat mina vänner, velat ha tid för hobbyn.

Jag skrev en monolog för ett antal år sen, en parodi om mig själv som fastanställd skådespelare. Hur jag hela mitt liv drömt om att bli skådespelaren som alla vill jobba med, men hur jag sen fastnat på en teater som är tillräckligt bra och trygg. Och hur jag sen sakta
förtvinar och tappar min skaparglädje, min iver, min passion, min drive och min tro på mig själv.

Jag lät vår dåvarande dramaturg, läsa den och fråga om hen tyckte vi kunde sätta upp den på teatern. Som en skön självreflektion och ärlig frågeställning om vad som som händer i mig efter så många år på samma plats. Det enda hen sa efter att hen läst den var: “Du borde sluta på teatern”.

Jag blev provocerad och stött av hens kommentar. Förstod hen inte att detta var en uppskruvad version av mig, det var inte jag. Det var menat att vara en parodi, en komedi. Samtidigt insjuknade en kär kollega till mig på teatern, i cancer. Det var en väldigt allvarlig form av cancer. Jag var själv mitt uppe i en process där jag funderade, kände efter, läste och studerade om cancer. Jag har en genmutation som gör att jag har upp till 80% risk att insjukna i cancer. Jag har under ca 20 år vetat om den här genmutationen och årligen följt upp det hos onkologer på cancerkliniken i Helsingfors.

För att lägga upp en deadline åt mig själv ställde jag mig i kö för att operera bort äggstockarna, oophorectomi. Jag gav mig själv fyra månader tid att läsa på och studera vad det skulle innebära. Jag kom över en massa artiklar om hur det påverkat andra kvinnor, hur det påverkat deras kvinnlighet, deras sexlust, deras mentala hälsa, deras aptit mm.Under de månaderna då operationen låg framför mig hade jag konstant ont i mina äggstockar. Det var som om de skrek till mig att jag inte skulle göra det. I samma veva började jag också fundera på att operera bort bröstena, mastektomi. Och mina bröst började värka och gjorde konstant ont.

Jag hittade en relativt ny forskning som heter epigenetik som i princip handlar om att vi inte är slavar av vår genetik, utan att vi till och med kan påverka våra gener. Att vi kan påverka om en gen bryter ut eller inte.

Jag blev naturligtvis väldigt fascinerad och intresserad av detta eftersom det betydde att jag med mina livsval kunde påverka om denna gen bryter ut eller inte. Jag började aktivt gå i terapi, rosenterapi, gestaltterapi, zonterapi, akupunktur you name it.

Jag började nysta upp min bakgrund, och mina begränsande tankebanor och förstod att jag kommer från en oerhört patriarkal bakgrund, där kvinnors uppgift så där i stora drag handlar om att inte ta plats, föda barn och backa upp mannen och hållas i
hans skugga. (Eftersom de här kretsarna är så små, så vill jag tillägga att jag har världens finaste man, som backar upp mig. Det här handlar inte om honom.) Det kändes nu ännu viktigare för mig att leva ut min kvinnlighet och låta mina bröst och mina äggstockar få finnas kvar.

Allt detta har lett till att jag har börjat våga ta plats och tro på mig själv. Det har lett till
att jag för första gången i mitt liv tagit mig under min egen vinge och förälskat mig i
mig själv. Det är inte din uppgift att tycka om mig, det är min egen. Jag vill tro på mig själv och mina drömmar. Jag älskar omväxling och att träffa nya människor. Jag älskar (och är livrädd för) stora utmaningar. Jag älskar det här yrket!

För det får mig att konstant utöva självrannsakan, att undersöka, vara nyfiken och utvecklas.

Tjänsten på Svenska Teatern har tjänat sitt syfte. Jag har fått den trygghet jag har behövt för att nu våga ta steget ut till frilanslivet igen. Jag vill leva mitt liv och göra mina beslut utifrån mod, inte rädsla. Jag vill leva med en gnista, jag vill brinna.

“I want my ship to be guided by light and hope because that's what I want my ship to be aimed toward”

-Amanda Gorman

Allt har sin tid. Nu hoppas jag någon annan har möjlighet till en fast- eller långvarig tjänst på Svenska Teatern och får njuta av den tryggheten.