Den tråkigaste övningen i skådespelarkonst

Övningen i observationer är tråkig, oetisk och onödigt petig, tyckte jag som nyintagen elev på teaterakademin i St.Petersburg. Övningen i observationer (rus. наблюдения) gick ut på att vi skulle ta oss ut i den ”riktiga världen” för att granska antingen människor i den urbana omgivningen eller djur på zoo. Efter observation, flitiga anteckningar, härmande, upphittandet av passande kläder och rekvisita visade vi upp våra fynd för professorn, dvs. porträtterade våra ”objekt”. Övningen kallades även för "reinkarnation" (rus. Перевоплощения).

Text: Sofia Molin

Bild: Frans Rinne

Jag ogillade övningen dels för att jag kände mig ganska otrygg med min nybörjarryska i den stökiga metropolen. Jag problematiserade visst också kring något som jag då kallade för ”att parasitera på folk”. Jag kände även en stark ovilja att vittna de omständigheter som djuren på stadens zoo levde i. Jag ursäktade mig med att jag lätt som en plätt kunde skapa en karaktär utan någon som helst observation. Ett par gånger kom jag undan – professorn märkte inte mitt fusk, dvs. avsaknaden av ett verkligt ”objekt” för observation.

Jag tänkte då att det spelar väl ingen roll ifall jag betonar i min porträttering helt påhittade karakteristiska egenskaper? Vilket mervärde får min porträttering om de sceniska gesterna kommer från en ”autentisk källa”? Vad är en ”hel karaktär” och till vad behövs den egentligen?

Stanislavskij hävdade att skådespelaren måste vara en entusiastisk observatör. Genom observation kommer hen att kunna nå en större förståelse för människo- eller djurkaraktärens upplevelser, omständigheter och känslor. Professorn menade att skådespelarens skildring ter sig då som en ”hel” människa.

18 år senare: Jag gör samma övning i observation, frivilligt. Det börjar spontant - jag blir nyfiken på en medmänniskas ytligt sett förvirrande sysslor och börjar observera. Medveten om att jag inte behöver presentera något för min professor orsakar uppsluppenhet och glädje. Övningen urartar sig till ett avkopplande hobby – ett litet äventyr jag upprepar spontant, på olika platser och med olika människor som ”objekt”. I smyg utvecklas det till ett konstnärligt verk. Föreställningsbrevet LURPASS (fin. KYTIS) får sin premiär inom en platsspecifik föreställningsserie med fokus på åskådarens/deltagarens upplevelse.

Världens tråkigaste övning i skådespelarkonst blev i smyg ett ganska spännande platsspecifikt verk. På bild en potentiell scen från brevföreställningen LURPASS – ett hemligt skyddsuppdrag. Resenären observerar från skuggorna ett ”objekt”.

Observatören - Resenären uppmanas inom konceptet LURPASS att bland annat:

- kalibrera spelögat, skärpa sinnena och mata nyfikenheten: att följa och observera ett Människomål i den urbana omgivningen, utan att åka fast.

- fokusera på fysiska egenskaper såväl som på tempo, rytm, temperament, kläder och bäringar.

- kasta sitt öde åt sidan – ge upp kontrollen för rutten, innehållet och slutdestinationen.

”Den tråkigaste övningen i skådespelarkonst” förvandlades till en insikt över att ”all the world´s a stage” och den andre - som manifesterat sig i främmande kroppar och omständigheter - kan bli en nypa mer bekant och trygg genom att kasta sitt eget öde åt sidan en stund. Kanske övningen nuförtiden även omprövar min förmåga till empati?