Årets Teaterskådespelare Ilkka Pentti, som gjort ett rollarbete som kommer sällsynt nära, litar på det grundläggande: “Allt börjar från texten”

Text: Anna Mellin
Översättning: Stella Laine
Bilder: Karri Lämpsä / Kuopion kaupunginteatteri

När jag får tag på den nyblivna Årets Teaterskådespelare för intervju per telefon konstaterar han ganska genast att svaren antagligen kommer att bli lite kringelikrokiga. Jag konstaterar att det inte gör något.

Samtalet fortsätter med gott humör och sprudlande prat. Emellanåt håller vi oss till ämnet, och emellanåt glider samtalet på ett underhållande sätt vidare till nästa och återkommer sedan ofta tillbaka till det ursprungliga. Cirklar sluter sig och nya öppnas. Ibland undrar vi tillsammans vad ursprungsfrågan var.

I andra ändan av telefonen är skådespelaren Ilkka Pentti från Kuopio, Årets Teaterskådespelare 2025.

“Voi de där kollegorna!”, utbrister Pentti glatt, när jag frågar hur det känns nu.

“Trött, men lycklig. Som en gammal femmilsskidåkare som kommit nästsist i mål” skämtar han. “Priset väcker stor respekt, speciellt när jag vet vilken samling kollegor vi var som jag tävlade med. Samtidigt känner jag också att jag har lyckats.”

Charlies roll gjorde intryck

Priset tilldelades Pentti för hans roll i Kuopion kaupunginteatteris föreställning Valkoinen Valas, som fick sin premiär i augusti i fjol. Pentti gör sitt livs roll som den instängda, i sitt hem isolerade och sjukligt överviktiga Charlie, som försöker återfinna kontakten till sin dotter.

Pjäsen Valkoinen valas (fritt översatt: “Den vita valen”, originalets titel: The Whale, ) är delvis baserad på författaren Samuel D. Hunters egna personliga erfarenheter av längtan efter kärlek, acceptans och mänsklighetens bräcklighet. Det moderna amerikanska talpjäsdramat har även beskrivits som berörande och ytterst ärligt.

Enligt Pentti innehåller texten mycket krockar och skarpa iakttagelser från vårt nutidssamhälle. Resan med valen har löpt på och känts meningsfull.

“Vi har simmat en lång väg, snyggt och bra, och samtidigt också fått berättat den här dramatikerns berättelse på ett sådant sätt att publiken har tagit den till sig och eventuellt även upplevt något med hjälp av vilket de sen igen kan komma ett steg framåt”, berättar han.

Förutom Pentti spelar även Riina Björkbacka, Santeri Niskanen, Sari Harju och Sari Happonen i föreställningen.

Med sugrör i munnen på maskavdelningen

“Här blir det att lära sig”, visste Pentti när han sett pjästexten. Det fanns väldigt många sidor, speciellt räknat med den lättlästa fontstorleken.

Pentti kände vid sina annalkande sextio år redan sina egna gränser, och misstänkte att minnet inte längre fungerar riktigt på samma sätt som förut.

“Jag konstaterade att det här kommer nog säkert att gå långsamt, men om vi gör en beställning med expressleverans så kommer det nog, förr eller senare. Och tydligen kom det”, säger han.

I samarbete med regissören Mikko Rantaniva hittades snabbt en gemensam ton, Rantaniva är ju också skådespelare till yrket.

“Han kan sätta sig i skådespelarens ställe. Han vet hur det är att få bukt på en sån här textmassa och hurdant arbete det kräver. Mikko kunde på ett varmt sätt hjälpa med hur jag skulle få tag på texten och var tålmodig och hade förtroende för att det nog kommer sen. Det viktigaste var förtroendet mellan regissör, skådespelare och den övriga arbetsgruppen”, upprepar Pentti.

Även skapandet av Charlies kostym tog mycket tid. Det var många kostymprovningar. På kostymavdelningen undersöktes människans fysiologi för att med lätta material kunna få till stånd ett massivt utseende. Den färdiga dräktens massa är endast ca 10 kilo.

Utöver det fick Pentti sitta på maskavdelningen och andas genom ett sugrör som han hade i munnen, med ansiktet fullt av gips. På denna gipsavgjutning byggdes en ansiktsmask i silikon. Denna hals- och ansiktsprotes i silikon förverkligades som ett internt arbete på teatern med maskör Sanna Virkkula och rekvisitör Jukka Horsmanheimo.

Enligt Pentti närmade de sig karaktären, som är skriven att väga 200–300 kilo, på ett möjligast verklighetstroget sätt, exempelvis genom habitus och rörelse, inte under några som helst omständigheter på ett karikerande sätt.

“Tanken om sensitivitet och speciellt kroppssensitivitet fanns i bakhuvudet, så att rollen inte skulle göras narr av”, konstaterar han.

Det stationärt bundna rollarbetet väckte kollegornas känslor

Penttis rollarbete som den tillbakadragna Charlie hyllas som skådespelararbete som kommer ovanligt nära – och i samma andetag konstateras det att det intrycket skapas med verkligt subtila uttryck. Rollarbetet, som är nästan helt stationärt bundet, blottar enligt kollegorna en klar tanke och känslighet på ett sätt som tilltalar åskådaren.

“Rollen är skriven så att ungefär hela föreställningen sker sittandes. Det sitts på soffan och i rullstol”, säger Pentti.

Pentti beskriver att pjäsen kretsar kring de allra viktigaste frågorna och lyfter fram iakttagelser om att mötas och inte mötas.

“Kanske det då har fått klockorna att ringa, när en plötsligt inser att människor inte längre nuförtiden riktigt möter varandra. I den här pjäsen visas det sen igen hur viktigt det skulle vara att mötas och ta emot en människa sådan som hen är, och inte avvisa hen av den ena eller den andra egna orsaken”, funderar han.

Redan i början av repperioden började pjäsen tilltala Pentti just genom den speciella närvaron. Han berättar att arbetsgruppen strävade efter att få med värme och medkänsla i föreställningen, trots att karaktärerna var på helt uppenbar kollisionskurs.

“Såklart för pjäsen, genom karaktärerna, vad var och en representerar till sin spets, men ändå kan de här personerna som representerar olika saker vara närvarande med varandra och mötas. Kanske det då har berört människor och åskådare.”

Över 100 premiärer under sin karriär

Förutom rollen Charlie har Pentti under sin karriär hunnit spela även ett stort antal andra roller. Efter att han blivit färdig magister i teaterkonst från Tammerfors universitets skådespelarutbildning år 1991 arbetade Pentti först vid Kajaanin kaupunginteatteri till år 1995. Det året förde vägarna honom dock tillbaka till hemstaden Kuopio, vid vars stadsteater han har arbetat som fast anställd skådespelare sedan dess.

30 år och över 100 premiärer senare är vi nu här.

“Då när jag kom till huset så var cheferna betydligt äldre. Nu har det vänt åt andra hållet”, summerar han.

Som sin riktlinje för skådespelararbete citerar Pentti sin far Leo Pentti, som även han verkade som skådespelare hela sitt liv.

“Min pappa sa då i tiderna när jag kom in på skolan att allt börjar med texten. Någon skriver, och sen måste skådespelaren bara klura ut vad hen har velat säga med det. Det här är enligt mig ett ytterst starkt rättesnöre”, berättar Pentti.

Insikter om skådespelararbete har kommit med under vägen, förutom vid stora livsförändringar även i vardagliga situationer. Den hädangångna kollegan Mauri “Mami” Saikkosen lyckades en gång i logen överraska Pentti med att slänga ut en träffande kommentar.

“Vi satt i samma loge, Mami framför logens spegel. Han höll på att knåpa ihop en stor gipsnäsa för en roll”, berättar han.

Sedan vände han sig emot Pentti och konstaterare: “Kom nu ihåg, Ilkka; smått, äkta och trovärdigt”.

Fortfarande fumlandes med sin stora gipsnäsa. Situationen var så komisk att den på ett väldigt levande sätt har etsat sig fast i Penttis minne.

Och det har också förblivit en regel som han har kunnat hämta inspiration av i sitt eget arbete.