Att stå emellan
Text: Inkeri Raittila
Jag blev tillfrågad att skriva en text på svenska. Min första reaktion var skräck. Är jag den rätta personen? Är jag tillräckligt svenskspråkig? Jag som senast regelbundet skrivit på svenska i gymnasieåldern. Jag som till en viss del undermedvetet tagit avstånd från det svenska språket. För mig känns det numera svårt att skriva på svenska utan att alls kommentera min relation till detta språk. Oberoende av min osäkerhet bestämde jag mig att tacka ja på tillfrågan och genom denna text reflektera över min språkidentitet som tvåspråkig. Varför har jag avlägsnat mig från det svenska språket och låtit min språkrikedom krympa?
Jag är en 32 år gammal tvåspråkig skådespelare från Kimitoön. Mitt modersmål är finska, jag kommer från en finskspråkig familj men växte upp i en finlandssvensk skärgårdsmiljö. Utgångspunkten för min uppväxt var språkmässigt intressant: Mitt modersmål var landets majoritetspråk men den lokala omgivningens majoritetsspråk var svenska. Den lokala uppväxtmiljön gjorde att det för mig språkligt kändes som att höra till en minoritet inne i en minoritet. På en ö. Och när man känner att man tillhör en minoritet finns det en tendens att en slags stolthet för de egenskaper som betecknar minoriteten ökar — åtminstone har jag upplevt det så. I mitt fall betydde det att stoltheten över det finska språket började gro inom mig redan som liten.
Som barn talade jag mycket mer svenska än nuförtiden. Undervisningen jag fick ända från dagis till studentexamen skedde på svenska. Svenskan är alltså mitt skolspråk. Det är säkert en orsak till att jag senare tagit avstånd till det svenska språket. Skolan gjorde att jag så småningom började associera svenskan med skoluppgifter, siffror och prestation samtidigt som finskan alltmer betydde fritid, skratt och lekfullhet. Jag trivdes i finskan, jag var friare i finskan, medan svenskan gjorde mig allvarlig och spänd. Som ung vuxen var jag redan så utmattad av skolgången och svenskan att jag valde att söka till finska skolor. Därför har finskan i mitt vuxenliv ständigt förstärkts samtidigt som svenskan mer och mer förpassat till bakgrunden.
Ofta talar vi om känslospråk. För en tvåspråkig kan det kännas som ett konstigt begrepp. Nog har jag ju en känsla för det svenska språket även om jag inte känner att det är mitt modersmål. Min känsla för finskan innefattar kanske mer positiva och bekväma känslor, men det betyder inte att min relation till svenskan skulle vara känslolös! Dessutom är svenskan det enda språket man kan höra mig tala dialektalt till skillnad från min finska. I min svenska hörs kimitodialekten oberoende av hur mycket jag hela mitt liv har försökt dölja det.
På tal om att putsa bort sin dialekt i språket händer det ju allt för ofta på teaterscenen. I dag befinner jag mig i Kajana där jag arbetar som skådespelare vid Kajana stadsteater. Det är lustigt att av alla ställen i Finland är vi för tillfället tre tvåspråkiga skådespelare i Kajana. Jag diskuterade språkidentitet med min tvåspråkiga kollega Salla Loper som är hemma från Haparanda men studerat vid Teaterhögskolan och arbetat som skådespelare i Finland. Vi funderade varför det fortfarande är så att det på scenen förväntas att språket ska låta på ett visst sätt? På ett ”rätt” sätt. Salla berättade att hennes utbildning på Teaterhögskolan ganska långt gick ut på att hennes scenspråk styrdes mot finlandssvenskan. Man kan ju fråga sig varför en skådespelare hemma från Haparanda måste låta finlandssvensk? Filande av språk på scenen sker överallt. I Kajana har jag ofta fått bevittna hur regissören korrigerar mina tvåspråkiga kollegers scenspråk så att finskan blir ”rätt”. Med andra ord putsas skådespelarens bakgrund bort så att den inte hörs. Varför får inte bakgrunden höras på scenen? Varför har vi fortfarande en så snäv syn på hur scenspråket ska låta? Kunde vi inte tillåta mer språklig mångfald på scenen?
Att vara tvåspråkig känns ofta som att stå någonstans mitt emellan och den känslan gör mig osäker, borttappad och förvirrad. Vem är jag och vart hör jag? Språk är inte bara en talang man äger eller inte. Språk är känsla. Språk är kultur. Språk innefattar relationer, familjer, släkter, dialekter, mark, områden, historia… Att använda ett språk kräver andra människor som talar samma språk. Tyvärr har det i mitt fall gått så att de svenskspråkiga människorna har mer eller mindre avlägsnats från mitt vardagliga liv. Det är en naturlig konsekvens av de val jag gjort i mitt liv. Ett roligt sammanträffande är dock att jag här under mitt arbetsår i Kajana fått använda svenskan i min vardag med mina tvåspråkiga kolleger. Här är svenskan för oss som ett hemligt språk. Vår stolthet.
Förutom relationer med andra människor anser jag att språket även har en privat nivå. Den privata nivån definierar hur jag relaterar mig till språken, hur jag trivs i dem och hur jag vill använda dem. Jag kan begripa att det utifrån anses vara en rikedom att tack vare tvåspråkigheten kunna förstå två olika kulturer. Men att förstå två olika kulturer tillfredställer inte min inre begäran att kunna svara på frågan vem jag är och vart jag hör? Om jag står mellan två kulturer hör jag ingenstans. Det är som att den egenskapen som gör mig rik samtidigt skär mig itu. Det är mycket lättare att välja en sida och lämna den andra bakom sig än att tåla obekvämheten av att inte veta vart man egentligen hör. Jag tror att orsaken till att jag valt finskan istället för svenskan har att göra med att det helt enkelt har känts tydligare för mig själv. Men samtidigt är det ju klart att om jag tydligt väljer ett språk snarare än ett annat strider jag mot en del av mig själv. För jag är tvåspråkig och det kan jag inte sudda bort.
Sist och slutligen är min inre begäran att bevara min tvåspråkighet. Att bygga ett hem i den. Att finna inre ro i den obekväma känslan av att varken höra hit eller dit. Kanske min inre ro får plats då jag inser att det inte är varken eller utan både och. Jag hör både hit och dit, både i finskan och i svenskan.