Från frilansare till teaterchef — funderingar en sen höstkväll
Av: Kira-Emmi Pohtokari
Jag kontaktas från Taltratten och får frågan om jag som tillträdande teaterchef för Åbo Svenska Teater skulle vilja skriva något om hur det är att från en tillvaro som frilansare övergå till, ja, vad ska jag använda för ord. Jag vill inte skriva “till motsatsen” för även om det handlar om ett annat perspektiv, innefattar eller tangerar tjänsten alla de befattningar jag haft under mina yrkesverksamma år.
Jag är utbildad skådespelare men började jobba med teater 2006, då som regi- och produktionsassistent på Viirus. Mitt i mitt grubblande över det förgångna och det som komma skall, om jag i dagsläge har något jag vill yttra om t.ex. ledarskap eller planering av repertoar, råkar jag på en text jag skrivit hösten 2017. Då jobbade jag som Studentteaterns regissör och konstnärliga ledare.
Jag skrev på Instagram, upprymd av en demo-föreställning vi repeterat och spelat med gruppen. Texten blev ett spontant, och därmed ganska ostrukturerat glädjerop, tankeflöde och manifest, kanske något att blicka tillbaka till och påminnas om senare, tänker jag för mig själv:
“Under den senaste hösten som varit fullspäckad har jag funderat mycket på arbete, yrkesidentitet, kollektiv kontra individ, professionell kontra amatör, utbildning, ansvar, maktstrukturer, att arbetslös inte betyder sysslolös, att den svartvita onoff-modellen (beträffande jobb) inte längre gäller, och hur galet det är att människor och deras arbete, betydelsen av arbetet och arbetsinsatsen ändå värdesätts och definieras utgående från en modell som är a) föråldrad b) behandlas som något som är och ska förbli, alltså totalt utan historisk kontext och analys.
Nåja, med denna långa flummiga inledning, kanske lite off topic, vill jag säga att bl.a. tack vare den splittrade tillvaron, en dag i taget-modellen som är frilansarens vardag, har det varit möjligt för mig att det här spelåret jobba som Studentteaterns regissör. Ett jobb och en uppgift jag är otroligt tacksam över att jag fått. 2005 tog jag mod till mig och började i Studentteatern som blev för mig lika med skaparglädje, utmaningar, inspiration, ifrågasättande av normer och strukturer, kommunikation, öppenhet, gemenskap, humor, hängivenhet, värme och mycket mer, alltså allt det som driver och engagerar en (i detta fall mig) att sysselsätta sig med (scen)konst.
Om jag under mina så kallade "yrkesverksamma" år som "professionell" tappat något av det ovannämnda, eftersom det så lätt går att resonera och i sitt huvud förvandla allt det hoppfulla till något naivt, ersätta intuition och värme med kyligt konstaterande, kalkylerande och cynism, ja då vill jag bara säga, med all kärlek, fuck that shit. Om det är något jag lovar så är det att aldrig mera undervärdera det som känns roligt, givande, glädjefyllt. Lekfullhet utesluter inte substans eller allvar, intuition utesluter inte medvetenhet, känslighet utesluter inte skärpa. Det är ju just paradoxer och kontraster som gör det så jävla givande att skapa tillsammans. Ibland blir det skit, ibland skitbra, men det vill jag inte tänka på medan vi leker, forskar, vad det nu är vi väljer att göra. Snälla, kan det finnas något kvar i det här samhället där vi värdesätter process framom resultat.“
Fem år senare läser jag texten på nytt. Lite förbryllad över den sista meningen, för jag har alltid varit en ganska resultatinriktad människa. Samtidigt förstår jag vad jag velat lyfta fram; vikten av att lägga tyngdpunkten på processen - det undermedvetna, lite farliga, överraskande.
De flesta som jobbar med kreativitet och skapande av något slag känner säkert igen sig i balansgången mellan trygghet och risktagande. Samtidigt har ordet trygghet börjat klinga lite annorlunda i mina öron under de senaste åren, både av personliga och världsomfattande skäl. Trygghet är inte en självklarhet och inte heller synonymt med stagnation. Får inte vara det, tänker jag.
Så vad är det jag vill ta fasta på i Instagram-texten, taget både från sitt sammanhang och tillstånd av rus. De resultat som förväntas av en institutionsteater gällande bland annat ekonomi och publiksiffror är förstås helt andra än de förväntningar som läggs på en liten amatörteaterförening med knappa resurser och inget eget utrymme. Frihet har helt olika betydelse för dessa två.
Yrkesmässigt sugs jag åt ett håll som skriker realist med versaler och samtidigt vet jag att om jag tappar den där gnistan, lekfullheten och intuitionen, så kan jag lika gärna lägga ner och byta bransch. Realiteter är man alltid illa tvungen att förhålla sig till, på ett eller annat sätt, och just därför snavar jag vidare från realist och realism till relevans. Kring det ordet finns det utrymme att drömma och leka, med fötterna stadigt på jorden. Alltså får relevans vara det ledande ordet de kommande åren, det ser jag som både min plikt och ett privilegium.