När natten dansar och bekännelser viskar – två intryck från Hangö Teaterträff

Hangö teaterträff (HTT), festivalen ordnas i Hangö varje år i början av juni. Astrid Stenberg och Markus Riuttu berättar om sin relation till festivalen.

Text: Astrid Stenberg och Markus Riuttu
Bilder: Jo Hislop

En fristad för konst som inte får plats på institutioner

ASTRID: Hangö Teaterträff är Svenskfinlands största enskilda teaterevenemang, som har gått från att vara en sorts spelårsavslutning till ett utrymme för scenkonst som inte har en självklar plats på de större teaterinstitutionerna i Finland. Festivalen är ambitiös i sitt program och konstnärliga profil, mycket görs med knappa medel. Finska urpremiärer varvas med internationella gästspel, konstnärssamtal, paneldiskussioner och teater för barn och unga. På sitt egensinniga sätt har festivalen fungerat som en oas för mig och andra. En oas av konst, möten, reflektion och sommar.

Som artist har Hangö Teaterträff betytt en oas av förtroende där jag och andra unga scenkonstnärer fått testa våra konstnärliga drömmar. Om det så handlat om en trekvällars dionysisk och festlig ritual i The Church of 4 FLOORS OF WHORES eller att möta en helt ny publik av barn och unga som 4 FLOORS OF HORSES med installationen HYDDA. En fristad för att växa, testa och drömma. Erfarenheterna av att vara besökare på HTT är andra, men lika viktiga. Det är minnen av att cykla från föreställning till föreställning, av att sitta på stranden och smälta upplevelser, av föreläsningar och konstnärssamtal, av oändliga fester där dans varvas med hetsiga diskussioner om konst - av föreställningar som tumlar om, försöker och berör.

Ett av mina favoritminnen från Hangö är som skådespelare i verket The Church. Det är sista kvällen och sista festen. Trädstocken i mitten av rummet har förvandlats till ett prunkande altare, och runt det samlas festfolket i dionysisk anda för att bli matade med frukter. En efter en kommer de fram till oss nakna figurer - det uppstår små mikro stunder av möten, förhandling och lek. Från min plats på altaret får jag uppleva ett dansgolv som pulserar och rör sig till Malin Kiveläs DJ set. Jag möter vänner, nya festivalbesökare, teaterträff-veteraner och unga hangöbor som har hittat sig in i denna yrsel. Jag möter alla dessa olika ögon och kroppar, jordgubbar placeras i såväl giriga som blyga munnar. En tonåring som med uppbackning av sina vänner vågar sig fram till altaret, en medlem ur performance kollektivet She She Pop, en institutionsskådespelare, en teaterkritiker, en festival volontär, en teaterchef. En efter en kommer de fram för att sedan återvända till dansgolvet eller återuppta en tidigare diskussion. Under ett tak samlas olika generationer, olika förhållanden till festivalen och hangö sipprar in i ett annars rätt så tätt sluten festival anda. Det är inte friktionsfritt. Under kvällen, och festivalen i stort, kan jag känna av olika dragningar och skavningar. Hur kan vi bevara något av det gamla men inte stå stilla? Hur kan vi göra plats för det nya och låta det möta det gamla? Hur platsar festivalen in i Hangö? Hur möter den lokalbefolkningen? Fastän det inte är friktionsfritt, eller just därför, så är det beundransvärt att allt det här får finnas och skava under samma tak, på ett dansgolv där fruktfat efter fruktfat töms.

Festivalen går genom sitt andra generationsskifte: Emelie Zilliacus och Martin Paul har tagit över som konstnärliga ledare. Det är än så länge för tidigt för att säga, vart festivalen i deras händer tar sina nästa steg. Men jag är säker på att festivalen fortsätter skapa plats för skavande möten och omvälvande konst.

MARKUS: Jag har som artist och festivalbesökare fått vara med sedan tidigt 2000-tal och i år var jag för första gången med som regissör för ett verk: CONFESSIONS av teater 90°. HTT har gått in på att samproducera nya scenkonstverk som får sin premiär under festivalen. Confessions startade från en idé som spunnit fram under teater 90°:s arbete med teater och det digitala. Jag presenterade för HTT tanken om att göra en föreställning som kombinerar åskådarnas delaktighet i verket och anonymitet skapat med hjälp av digitala tekniker som röst- och ansiktsfilter. Festivalledningen tände också på idén och så kunde idén bli till föreställning under årets festival.

I sin enkelhet handlar det tvådelade verket om bekännelser, en första del med en privat session, där festivalgästerna fick komma och delge en bekännelse för en videokamera. Då deltagarens ansikte och röst förändrades med de digitala filtren, kunde ingen veta vem som låg bakom den inbandade bekännelsen. Del II var en kollektiv happening, en installation med video på flera kanaler och livemusik där bekännelserna bevittnades och sedan raderades av festivalgästerna - personer varav en del möjligtvis också låg bakom bekännelserna, vi vet inte :) En ledande tanke bakom verket var frågan om vi har ett behov att offentligt men anonymt lätta på våra hjärtan - göra privata avslöjanden, och ifall vi kollektivt kunde ta del av en sådan ritual?

I.o.m. att Hangö alltid har varit ett forum med en stark kollektiv och nyfiken anda för nya upplevelser passade det perfekt att få förverkliga CONFESSIONS under festivalen, det blev en fin upplevelse både för arbetsgruppen och festivalpubliken. Förhoppningsvis får verket nya upplagor på nya forum i framtiden. Det är inspirerande och roligt att se när festivalen utvecklas med nya aktörer och ny publik som gör festivalen till sin egen, ny men ändå lika präglad av samhörighet och törst för nya intryck.