Anna Hultins tal på Liittos 110-års fest

Bild: Atte Männikkö

Vi är här för att fira att vårt förbund - Näyttelijäliitto- Skådespelarförbundet, har nått den ärevördiga åldern av 110 år.

Vi är ett förbund med anor- jag vill citera Bo Carpelan ur hans bok “Blad ur höstens arkiv”

“Det var en gång, säger de gamla där de stapplar fram i sina minnens skogar. De ser sig om, men där är ingen som förföljer dem. Så når de fram till sin ljusa glänta i skogen där de höga ormbunkarna växer med sin flikiga grönska. De vilar sig där, sluter ögonen och minns. Det var en gång. Så tänker de, sömntyngda . Det var en gång; så börjar ju alla sagor.”

Vi vet att vår historia börjar 1913, att vårt förbund föddes av en önskan om att få rättvisare förhållanden på arbetsplatsen och bättre löner för skådespelare.

I stort sett drivs vi av samma målsättningar ännu idag.

Men vem var de som hade framsynen att grunda förbundet? Vi vet att de var, som vi, skådespelare. Var de precis som vi, väldigt olika både till utseende och temperament? Helt säkert!
Drevs de av samma uråldriga lust att spela teater som vi? Helt säkert!

Spela teater - spela, skådespela, jag spelar. Play, på engelska betyder play både spel och lek. Jag leker, jag föreställer - näyttelen - näytän- schauspieler - jag förevisar- jag spelar. To act, to be an actor - en som gör - handlar - joka tekee, joka reagoi ja toimii.

Vi gör, vi leker, vi spelar, vi föreställer, vi handlar.

Kärt barn har många namn, och det visar hur svårt det är att sätta fingret på vad det specifikt är som vi gör. Skådespelarens arbete är så lika genom tiderna och ändå så olika. Vi förändras med tiderna, men våra kolleger år 1913 kunde knappast ana hur många skådespelare som idag får sitt levebröd inom det audiovisuella genom TV, film, radio, ljudböcker etc.

Men de kunde helt säkert tänka sig att vi idag, som då, har intensiva förhandlingar om våra arbetsförhållanden eller våra rättigheter ( hur kommer våra vidaresändningsrättigheter,
jälleenlähettämisoikeudet t.ex att respekteras i framtiden).

1913 fanns det ett enormt behov av att organisera sig och visa på den kollektiva styrkan i
förhandlingar.

Tillsammans är vi mer!

Det här behovet har inte försvunnit någonstans. Kanske har vi tappat bort det kollektiva en smula på vägen. Åtminstone kan det kännas så för mig efter 40 år i branschen.

Vi skolas till individuella konstnärer - vad är viktigt för mig? - vem är jag?

Det här är frågor som är otroligt viktiga att besvara. Men jag ser inte motsättningar här. För något av det finaste med skådespelaryrket är att det oftast, om än inte alltid, görs i grupp - kollektivt. Vi spelar, leker, handlar, visar upp, föreställer - tillsammans.

Och då vi gör det här bra tillsammans, då ger vi varandra utrymme att vara individuella konstnärer - tillsammans, det är då som vårt yrke är som bäst, tycker jag.

Förbundstanken är djupt rotad i det kollektiva, vi jobbar för vårt gemensamma bästa. Men det kräver att vi håller våra linjer, varenda en av oss. Att vi ibland måste göra avkall på
individualismen, på att bara tänka på oss själva, för allas bästa.

Det här gäller speciellt vid svåra förhandlingar och då vi önskar få till stånd förändringar i våra förhållanden. Kampen kan ibland vara lång och tung men om vi vägrar förlora siktet på målet - en förbättring för oss alla - så kan vi orka hålla ut!

Förbundet är vi - vi alla - och vårt individuella stöd behövs för att arbetet skall kunna bära frukt.

FSS - Finlands svenska skådespelarförbund och Suomen näyttelijäliitto gick ihop år 1983 för att bilda det tvåspråkiga förbund som vi firar idag. Men vår historia visar att även om cheferna för de finska och svenska teatrarna (speciellt i Helsingfors) grälade och det fanns inbördes språkstridigheter, så rörde sig skådespelarna smidigt över språkgränserna och spelade än på finska och än på svenska. Och skådespelarna då, gjorde det vi gör bäst. De lekte, spelade, tillsammans.

Skådespelarnas oregelbundna arbetstider och det myckna resandet isolerade skådespelarna från det övriga samhällets regelbundna aktiviteter och ökade på så sätt inbördes samhörigheten skådespelare emellan.

Och här är vi, fortfarande lite annorlunda än andra i samhället, och ställer till med en stor fest på en söndag.

Kan man analysera vad skådespelarkonst är?

Idag tror jag att vi har gjort, och gör, många försök, men vi skall kanske ändå inte glömma det magiska, heliga som vi kan uppleva då allting funkar som det skall - FLOW.

Anders Henrikson, en svensk skådis, sade på 1960-talet : - Analyser tillhör vetenskapen, inte konsten. Åtminstone inte skådespeleriet. För egen del kan jag inte driva analysen mer än till en viss gräns. Men detta räcker inte för mig. Man måste söka, ana, leta, jaga på helt andra marker.

Hur det skall ske och sker går inte att förklara.

Bo Carpelan igen:

“Vi är det stoff drömmarna vävs av. När vi vaknar till en ny dag och drömmen upphör, hör vi då till de levande eller till de döda? Är där en så klar gräns? En människas andetag - och plötslig tystnad. Varifrån kommer vinden som blåser ut ljuset? Någonting sker som är utanför mig, eller så djupt i mig att jag knappt uppfattar lyssnandet, rösten, det oförklarliga att se och uppleva utan att se och uppleva, bara detta: att förnimma.”

För att vi skådespelare skall få göra vårt jobb, koncentrera oss på att utforska gränslandet, leva i våra fantasier, så är det en trygghet att veta att vi har ett förbund som redan i 110 år har tagit hand
om det jordiska, praktiska för oss.

John Donne har sagt:

“ No man is an island entire on itself, every man is a piece of the continent…
…any man´s death diminishes me because I am involved in mankind…
…and therefor never send to know for whom the bell tolls; it tolls for thee.”

Ingen skådespelare är en ö. Vi behöver alla varandra och våra individuella svårigheter präglar kollektivet. Vi skådespelare skall vara stolta över vårt yrke. Världens bästa!!

Vi ska lyfta våra egna svansar och komma ihåg, att när vi förhandlar och motparten är motvillig att ge oss de rättigheter som hör till oss, så är det egentligen de som är beroende av oss, inte tvärtom. Beroende av oss - som producerar innehållet. Beroende av oss som gjort studerandet av mänskan till ett yrke.

Genom att respektera oss själva och vad vi gör - får vi också respekt av andra.

To play a role

Att leka, att spela en roll. Det SPELAR en roll att vi leker, att vi speglar våra känslor och vår samtid.

Oberoende av hur arbetslivet kommer att te sig i framtiden, oberoende av olika hot mot vår utkomst, som att AI kommer att ta våra jobb ifrån oss, så tror jag, så vet jag att om 90 år kommer det att firas Liittos 200 års jubileum.

För såna som vi kommer alltid att finnas. Hundra år sedan, idag, och om hundra år. Såna som vi - som leker, spelar, uppträder, funderar, näyttelee, och som är intresserade av vad det är att vara mänska i en föränderlig värld. Och som sen vill visa upp det för våra medmänniskor genom våra röster, kroppar och möten med varandra.

Idag då kalla vindar sveper över kulturen i vårt land, är det viktigare än någonsin att försvara mänskan, humanismen och konstens absoluta frihet att fungera självständigt. Att inte gå i
politikers ledband, att förbli autonom.

Vi skådespelare kan vara en viktig röst i det här arbetet och också delta i samhällsbygget i framtiden med den expertis vi har. Vi är ju experter på vad det är att vara människa.

Ollako, vai eikö olla, näyttelijä?
Är det modigast, att tåla ett vidrigt ödes hugg och pilar?
Eller att ta till vapen mot ett hav av plågor och dräpa dem beslutsamt?
Att få dö - att sova, inte mer,
Och tro att sömnen gör slut på hjärtats värk
De slag och stötar som köttet fått till arvedel.
Det vore ett slut - en nåd att stilla bedja om!
Att dö, att sova, sova, kanske drömma..
Ja det är stötestenen!
Vilka drömmar ger dödens sömn då vi har kastat av oss allt jäkt
Och kapat livets ankartross?
Den tanken hejdar oss!
Och det är den som gör eländighetens liv så långt!
Vem skulle tåla världens gisselslag, tyrannens övergrepp,
Den stoltes fräckhet, föraktad kärleks pina, lagens tröghet?
Ett hutlöst ämbetsvälde och de sparkar odågan ger den dåliga förtjänsten?
Vem tålde livet om han kunde göra sig kvitt allt detta med en dolk?
Vem skulle dra på bördorna och stöna och svettas under livets ok
Om vi inte fruktade för något efter döden?
Det oupptäckta landet från vars gräns ingen har återvänt?
Det lamslår viljan
Och hellre bär vi våra vanda plågor
Än flyr till andra som vi inte känner.
Den inre rösten gör oss alla fega.
Så går beslutsamhetens friska hy
I eftertankens kranka blekhet över
Och företag av högsta vikt och flykt
Kan falla platt och mista namnet handling.

Med dessa Hamlets ord önskar jag all lycka på vägen för vårt 110-åriga förbund. Hurra!!

Anna Hultin
Tal på Näyttelijäliitto - Skådespelarförbundets 110-års fest i Tammerfors 7.5.2023